Det är sällan jag får ett bryt och är gnällig men nu måste jag bara skriva av mig! Efter att återigen ha vabbat ytterligare en vecka så undrar man vad livet egentligen går ut på. Jag vet att detta låter så sanslöst ytligt med tanke på alla sjukdomar och folk som förlorar sina närmaste men rent egoistiskt så känns det som om det är dags att säga upp sig från vardagen.
Går livet ut på att jobba för att tjäna pengar för att få vardagen att gå runt. Vardagen som bara snurrar runt i ett ekorrhjul utan dess like. Fast jag inte ens jobbar heltid så får jag inte livet att gå ihop. När ska man hinna allt egentligen. Jag tycker inte att jag gör annat än att städa, plocka, tvätta, stryka, handla, hämta barn, lämna barn, fixa i trädgården. Är jag dessutom borta från banan ett par dagar så är man totalt efter med ALLT! Jag har en man som ändå tar ansvar tycker jag men vi är nog helt enkelt olika och har olika prioriteringar. Jag är inte pedant på något sätt men jag gillar när det är ordning omkring mig och framför allt rent.
Det jag inte förstår är hur tusan folk har tid med allt. Hinna med mig själv....ja kanske mellan 21-22 på kvällarna men hur mycket ork har man egentligen kvar då? Folk säger att det handlar om prioriteringar, vet inte hur jag ska kunna prioritera om mitt liv utan att vara superegoist. Det är ju helt galet när man brukar säga "det är när man vabbar som man äntligen kommer ikapp hemma" men ärligt talat hur kul är det. När jag väl är hemma från jobbet så önskar jag att jag hade tid att läsa en bok eller se en film men då får man passa på att göra allt det man inte hinner annars liksom. Är det verkligen så här det ska vara? Är det jag som har för höga krav, vilket jag verkligen inte tycker, eller är jag helt enkelt för ineffektiv?
I bland funderar jag på att säga upp mig från verkligheten. Sälja av allt och bara dra iväg till en strand med familjen och bara vara och ta dagen som den kommer. Inser hur bra man ändå hade det som tonåring när man gnällde över att man hade mycket läxor och att livet var körigt. Då längtade man efter det vuxna livet. Nu vill jag bara bort och få tid för min familj, att vi ska göra mysiga och roliga saker tillsammans.
Frågan är nu bara..........handla eller stå kvar? Man kunde ju önska man hade ett val!
